Östersjön är världens näst största brackvattenbassäng efter Svarta havet
Östersjön fick sin första utformning redan för flera miljarder år sedan, då den fennoskandiska berggrunden bildades. Östersjön föddes dock egentligen i slutet av den senaste istiden, för ca 10 000 år sedan.
Havet kom till då glaciärens smältvatten fyllde fördjupningarna. Östersjön var därför till att börja med en sjö, men utvecklades till ett hav, för att slutligen anta den nuvarande formen av brackvattensbassäng, d.v.s. en blandning av sött och salt vatten. Landet som befriats från ismassorna började höjas och utformades till slut bl.a. till Skärgårdshavets skärgård. Landhöjningen fortgår alltjämt i de nordliga delarna av Östersjön. I Egentliga Finland är landhöjningen 4 - 5 mm per år. Östersjön är så grund för att havet uppstod på en kontinentalplatta och inte mellan dem, som de egentliga haven.
Östersjön är världens näst största brackvattenbassäng efter Svarta havet i genomsnitt mycket grund och ett till sin vattenmassa stabilt innanhav. Dessutom präglas Östersjön av:
- ett begränsat vattenutbyte med intill liggande havsområden,
- en riklig tillrinning av sötvatten från flera åar och floder,
- en klar förändring i salthalt i syd-nordlig riktning och
- en kraftig skiktning av vattnet p.g.a. skillnader i salthalt och temperatur i vertikal riktning.
De ovan nämnda egenskaperna kombinerade med ett kargt klimat och det delvisa istäcket under vintertid gör Östersjön till en unik, men även synnerligen krävande och känslig livsmiljö: både söt- och saltvattnets flora och fauna är utsatta för stor påfrestning.
Östersjöns karaktär gör havet utsatt för eutrofiering
Den kraftiga skiktningen av Östersjöns vatten enligt salthalt och temperatur och det ringa saltvattenflödet genom de danska sunden skapar förutsättningar för ansamling av näringsrikt vatten i Östersjöns djupbassänger. I det stillastående vattnet på bottnen kan det uppkomma en med eutrofieringen förknippad utveckling, som kallas för intern belastning. Utvecklingen innebär att syret tar slut, då det finns rikligt med syreförbrukande biomassa som bryts ner. Detta förändrar bottnens kemiska förhållanden så att näringsämnen, tungmetaller och miljögifter bundna till olika kemiska föreningar åter kan lösas i vattnet och frigöras i kretsloppet.
Ibland kan den interna belastningens utvecklingsförlopp förstärkas av tidvisa saltpulser: Under höst- och vinterstormar väller då och då en s.k. saltpuls, d.v.s. salt och syrerikt vatten, in genom de danska sunden. Detta vatten från Nordsjön är p.g.a. sin salthalt förtätat och tungt och sjunker därför till botten. Det nytillkomna vattnet förs vidare i havsskiktet närmast botten och tränger undan det gamla syrefria och näringsrika djupvattnet mot norr. Dessa vatten kan föras ända till Finska viken och försämra havsbottnens tillstånd. Vattnet nära havsbottnen, som är rikt på näringsämnen, kan också höjas upp till ytan som en följd av s.k. uppvällning. Uppvällning sker även på kusten i Södra Finland då det blåser från fastlandet. Blåsten stöter vattenmassorna i ytskiktet längre ut mot öppna havet och det djupare liggande vattnet stiger upp och för med sig näringsämnen som åter sätts i omlopp.
Östersjön är utsatt för eutrofiering redan p.g.a. sina grundläggande egenskaper. Näringsämnenas kretslopp, som anpassar sin rytm enligt årstiderna, hör som en naturlig del till Östersjöns ekosystem. Människans verksamhet har dock under de senaste årtiondena kännbart ökat utsläppen av näringsämnen i Östersjön och påskyndat eutrofieringen.
