Skärgårdshavet och förändringar i livsmiljöer
Av de problematiska miljöförändringarna i Skärgårdshavet är de som ansluter sig till livsmiljöerna den mest värdeladdade frågan. Förändringarna i landskap, naturtyper och växtlighet utgör i och för sig biologiska realiteter, men är även förknippade med kulturella och ekonomiska omständigheter.
Å ena sidan är det synnerligen viktigt att bevara vårdbiotopernas artrikedom, men å andra sidan kan skärgårdsbon då uppleva att han eller hon bor i ett friluftsmuseum, där nutida näringar och levnadssätt inte är möjliga. I skärgårdskommunerna händer det sig att åsikterna går i sär, då somliga kan anse att storstilade nybyggen och företagsamhet i stor skala utgör förutsättning för kommunens livskraftighet, medan andra snarare går in för småskalig och skyddande markanvändning, t.ex. i avsikt att stöda den viktiga turismnäringen. Miljöskyddet och ”utvecklingen” uppfattas ofta som motstridiga intressen, fastän de inte behöver vara det. Ett noggrant övervägt byggande och miljöskydd främjar en utveckling som är hållbar såväl med tanke på miljön som på ekonomin och det lokala samhället.
Förändringarna i näringarna och levnadssätten syns i miljön
Det är ett faktum att skärgården, liksom många andra finländska landsortsmiljöer, under kort tid genomgått en synnerligen våldsam omvandling. Under senare hälften av 1900-talet har skärgårdens traditionella näringar, fisket och lantbruket, avtagit i betydelse. Skärgårdsborna flyttade i synnerhet under 1960- och 70-talet till fastlandets tätorter och städer för att söka arbete inom industrin. I de bortflyttade skärgårdsbornas ställe kom sommargästerna och båtfararna. Under 1960- och 70-talen, då byggandet av semesterbostäder försiggick som snabbast, reglerades det knappast alls. Sommargästerna kunde bygga sina stugor just så som de önskade. Först fr.o.m. 1980-talet började man inom markanvändningen medvetet passa samman de olika intressen som riktar sig mot skärgården, såsom de traditionella näringarnas, fritidsbebyggelsens och miljöskyddets.
Den traditionella markanvändningen, byggandet, landskapen och naturtyperna har förändrats kraftigt p.g.a. de snabba förändringarna i näringarna, befolkningen och levnadssätten under de senaste 50 åren. Exempelvis strandängs- och vallmiljöerna med sin rika biodiversitet är tätt knutna till boskapsskötseln: i och med att betet upphört har bl.a. de arter som är beroende av boskapsgödsel, tilltrampning och med bete förknippad traditionell skötsel av ängar (liksom talrika blommor och fjärilar) trängts undan av andra arter, såsom vass och klibbal. Skärgårdens öppna vårdbiotoper, som är förknippade med boskapsskötsel, håller därför på att förvildas och växa igen. Även eutrofieringen, speciellt den ökande mängden trådformiga alger och vass, får stränderna att växa igen. Dessutom påskyndar klimatförändringen sannolikt både igenväxandet och eutrofieringen.
