Skärgårdshavet och eutrofieringen
Eutrofiering betyder i bred bemärkelse att vattnets hela näringsvävs funktion och betingelser förändras p.g.a. ökad näringsämnesbelastning. Händelsekedjan börjar med att en ökad mängd näring, framför allt kväve (N) och fosfor (P), hamnar i vattnet.
Som en följd av näringstillförseln ökar mängden växtplankton, d.v.s. mikroskopiska alger, som lever fritt i vattnet. Därmed ökar även mängden djurplankton, som äter växtplankton, och mängden fisk, som äter djurplankton. Allteftersom denna ökande biomassa dör, sjunker den till botten, där dess nedbrytning kräver allt mer syre. Syret på havsbottnen kan som en följd av detta minska eller helt ta slut. Detta förändrar i sin tur havsbottnens kemiska förhållanden så att till bottnen bundna näringsämnen, tungmetaller och miljögifter igen frigörs för att användas av organismer; näringsämnena förekommer till råga på allt just i en sådan form som är användbar för växter.
Syrebristen påverkar havsbottnens och djupa vattens artsammansättning så att endast de ytterst få arter som tål syrefattiga förhållanden överlever. Artsammansättningen förändras också i grundare vatten och på stränderna. Envar kan observera att sådana arter som gynnas av riklig förekomst av näringsämnen och svag belysning, såsom trådformiga alger, ökar i antal, medan blåstången, som kräver klara vatten, minskar och inte längre förekommer lika djupt som förr. Det är speciellt oroväckande att blåstången minskat, eftersom det är en av Östersjöns nyckelarter. På ytan av blåstången och i dess hägn lever rikligt med andra arter och den kallas därför ibland för Östersjöns regnskog.
Orsakerna till eutrofieringen
Eutrofieringen inleds i och med att näringsämnena kväve (N) och fosfor (P) i dess olika former hamnar i vattendrag i mängder som överstiger deras toleransgräns. I och för sig är detta ämnesomlopp och den inledande fasen av vattendragens näringskedja normala och naturliga: primärproduktionen i vattendragen, d.v.s. algerna, behöver näringsämnen för att assimilera. Problemen uppstår först då näringsämnena som tillförs vattnet ökar avsevärt.
Förutom från den normala naturliga urlakningen härstammar näringsämnena från jord- och skogsbruk, från glesbygdens avloppsvatten, fiskodling, industri och anläggningar för avloppsvattenhantering. Dessutom härstammar en stor del av Skärgårdshavets näringsämnen från källor utanför området. Det har uppskattats att denna spridning över långa avstånd står för cirka hälften av Skärgårdshavets sammanlagda belastning.
Belastningen indelas ofta i två grupper: punktbelastning och diffus belastning. Punktbelastningen består i belastning från anläggningar som klart verkar på en plats, som industrianläggningar, vattenreningsverk eller fiskodlingar. Diffus belastning innebär åter belastning som uppstår ur ”många bäckar små”, d.v.s. otaliga små utsläpp på olika ställen, t.ex. avloppsvatten i glesbygden, avrinning från jord- och skogsbruk och kväveutsläpp från trafiken. Det är mycket svårare att mäta och uppskatta diffus belastning än punktbelastning. Den största belastningen i fråga om såväl kväve som fosfor kommer från jordbruket, där dessa ämnen används som gödslingsmedel.
Lantbrukets stora andel av belastningen förklaras av att Skärgårdshavets tillrinningsområde kännetecknas av en stor åkerareal och av att åkrarna breder ut sig längs med åarna. Ställvis sluttar åkrarna rätt brant mot åarna, vilket ökar urlakningen av jord- och näringsämnen. Dessutom finns det bara ett fåtal sjöar längs åarna, som kunde binda en del av näringsbelastningen från åarna. Tabell om och figurer av belastningen på vattendragen i hela Finland år 2002 finns på Finlands miljöcentrals webbsida "Vesistöjen ravinnekuormitus ja huuhtouma".
Eutrofieringsläget i Skärgårdshavet
Utvecklingen av eutrofieringen kan mätas och beskrivas med hjälp av en mängd indikatorer för närvaron av olika bidragande faktorer i vattendragen. De indikatorer som används mest och som anses tydligast är totalhalten av fosfor och totalhalten av kväve, halten av a-klorofyll, som mäter antalet mikroskopiska alger, samt siktdjupet, som beskriver vattnets grumlighet.
Sydvästra Finlands miljöcentral har publicerat en indikatorsamling som beskriver miljöns tillstånd. Skärgårdshavets tillstånd kan uppskattas utgående från halten totalfosfor vid mätpunkterna. Eutrofieringen är naturligtvis ur ett helhetsperspektiv ett mer komplext fenomen. På Sydvästra Finlands miljöcentrals webbplats finner du såväl indikatorerna som bakgrundsinformation och aktuell information om uppföljningen av Skärgårdshavets tillstånd. På Östersjöns skyddskommission HELCOM:s webbplats finns mycket mångsidig och bra information om indikatorer som beskriver hela Östersjöns tillstånd.
Eutrofieringen varierar lokalt
Finska vikens innersta del är Östersjöns mest eutrofierade område. Rigabukten är nästan lika eutrofierad. Skärgårdshavet hör till följande klass i fråga om föroreningslägets allvar. Bottenhavet och Bottenviken hör åter till Östersjöns renaste delar. Den svårt eutrofierade Finska vikens verkningsområde sträcker sig ända till Skärgårdshavet, men eutrofieringen avtar i riktning västerut. Genom de motsols strömmar som kännetecknar Östersjön sprider sig Finska vikens och den egentliga Östersjöns eutrofierade vatten till Skärgårdshavet. Denna verkan av havsströmmarna är som störst i yttre skärgården. Belastningen från åar och kusten härstammar däremot närmast från Skärgårdshavets tillrinningsområde.
Enligt den riksomfattande klassificeringen av vattenkvalitet förbättras Skärgårdshavets vattenkvalitet då man rör sig från kusten mot yttre skärgården. I åarna och längst inne i havsvikarna är situationen mest oroväckande. Ställvis har vattenkvaliteten t.o.m. klassats som dålig, men i allmänhet dock endast som försvarlig. Inre skärgårdens vatten hör till största delen till klassen ”nöjaktig”. I yttre skärgården är vattenkvaliteten god.
